Sjalar, sjalar och åter sjalar

Jag undrar varför jag har blivit så fascinerad av att sticka sjalar. För tre år sedan stickade jag min första sjal och sedan har det bara fortsatt.
Nu har jag ett oräkneligt antal. Jo, jag kan räkna så långt, men jag har aldrig brytt mig om att räkna, för då får familjen vatten på sin kvarn om att jag aldrig hinner använda alla sjalar, så varför stickar jag nya hela tiden...... De förstår helt enkelt inte!

Jag tror att tjusningen med sjalar är att de inte är så passformsberoende. Det är inga ärmar som blir för långa eller för korta. De krymper heller inte i garderoben efter en lat sommar. Dessutom är de så otroligt användbara. De kan vara en kudde eller filt på en resa, de kan bäras elegant över axlarna på en fest eller svepas runt huvud och hals när vinden och snön viner i januari. De passar också bra på tonårssöner i soffan här hemma när skinnsoffan är kylig. Vilket annat plagg klarar allt detta??

Dessutom är det vansinnigt roligt att konstruera dem. Det är ibland lite klurigt att få spetsmönstret att gå jämnt ut och man får tänka till lite för att få de olika mönsterpartierna att passa ihop. Ibland gör man det lätt för sig och rätstickar större delen av sjalen och ibland har man arbetat med spetsmönstret i en månad innan man börjar sticka alls. Eftersom jag gillar variation passar sjalar mig perfekt!

Just nu håller jag på och stickar en tunn sjal (ej namngiven ännu) som ska få hålmönster med utseende av ett spindelnät. Den blir ungefär en 2/3-dels cirkel, så den kommer att ligga mycket bättre över axlarna än en trekantig sjal. Jag stickar den av det tunna merinogarn, 14000 m/kg, som jag har färgat och skrev om i förra inlägget.